Jag vet egentligen inte hur det är...
Jag är i nått konstigt mellanläge.
Kroppen är seg och känns grå, hängig och ful.
Sinnet är lågt, trögt, nedstämt och negativt. Min inre röst har inget bra att säga till mig själv. Konstant nedvärdering.
Tankar som: va fan är jag bra till. De dyker ständigt upp.
Gråten ligger där på lut, men kommer inte ut.
Tur det är sol, så man kan gömma sig bakom stora svarta solglasögon.
Så behöver ingen annan se sorgen.
Tröttsamt!
0 kommentarer:
Skicka en kommentar