Släpper bomben..........nu

Jag har en kronisk sjukdom, fick diagnosen för ett tag sen.

Sjukdomen jag har syns inte utanpå, när man träffar mig kan man inte ana, om jag inte råkar ha ett skov just då.

Jag är Bipolär typ1, Manodepressiv.

Det har fått massa pusselbitar att falla på plats, men självklart har en del funderande tillkommit.

Det är inte helt lätt att ta till sig att man är psykiskt sjuk, funktionsnedsatt, o kommer få äta medeciner resten av sitt liv. Just det faktum att det är en psykisk sjukdom är ett stigma. Ena dagen tänker jag att jag ska fan inte skämmas, nästa dag vill jag mest bara gömma mig.

Det är svårt för min omgivning att förstå med, inte för alla såklart, men vissa. Jag gör ofantligt dumma saker när jag är manisk, o just då är det totalt legitimt för mig, vilket jag sen när jag kommer ner naturligtvis fattar att det inte var, o då kommer ångesten, känslan av att va hopplöst dum, värdelös, inget värd.

Från början tänkte jag vara tyst om det, men vet ni, det är inte jag. Jag skäms egentligen inte för något, så varför ska jag vara det?

Det är ju lättare för alla jag möter om de vet, så de förstår, att när jag pratar i hundratjugo, tappar tråden, blir irriterad för att andra inte fattar, inte hänger med, då är det inte jag, utan ett maniskt skov.

Eller när jag inte orkar le, inte orkar gå ut, gråter massor, viker undan, då är jag inne i en depression. Det är inte heller jag.

Min sjukdom har ställt till det för mig.

Mitt självförtroende o värde är i mina ögon nere på noll. Det kommer nog ta ett bra tag att repa sig.

Men med medeciner, terapi o mitt närverk finns det alla möjligheter i världen att jag ska kunna leva "normalt".

O jag är inte ensam, väldigt många kreativa männsikor som lyckas i livet har samma sjukdom.

Så, det var det jag ville ha sagt.

Jag kommer nog återkomma till det här, säkerligen.

Det är ju en del av mitt liv :-)